2005-2006 hade jag min Arctic Monkeys-tid.
Jag tom skickade ett personligt mail (istället för att bara fylla i önskeformuläret) till Roskilde-festivalen och bad dem tänka extra på Alex Turner & co.
Några månader senare stod jag framför datorn och tjöt. De skulle komma.
Så söndagen på festivalen '06 sprang jag, syrran, Felicia och Catharina från Arctic Monkeys till The Strokes till Franz Ferdinand.
Vilket år! I våra ögon.
Arctic Monkeys var riktigt jävla bra. Så bra så att festivalen beslöt sig för att fixa dem till nästa år också. Denna gång på största scenen. Vad hände på det året? Ett ord beskriver väl det ganska så bra; storhetsvansinne.
Arctic Monkeys hade gått och blivit kaxiga, på riktigt. Nej, den spelningen vill jag helst glömma. 
"Whatever People Say I Am, That's What I'm Not" kommer vara en del av mitt soundtrack från sista tiden av gymnasiet och kommer därför alltid vara ett väldigt speciellt album. Men de andra två (och kommande?) känner jag inget speciellt för faktiskt. Där är väl några bra låtar.
Äh, man har sina perioder. Men det är lite synd när jag vet hur jäkla glad jag blev när "I Bet You Look Good on the Dancefloor" spelades på just dansgolvet och jag skrek ut hela texten tillsammans med syrran och Felicia på The Tivoli i Helsingborg.

Detta inlägget kom till pga deras nya musikvideo. Jag såg det på Way Out West och jag såg det även i videon. Alex Turner's ögon. Han har inte bara gått och blivit kaxig, han har gått och blivit sjukt läskig. Är han ett geni eller har han bara blivit av med lite för många hjärnceller?

Arctic Monkeys - "Cornerstone"

Uppdatering: Jag var före Pitchfork, just saying.