Hope there's someone
Trots att jag är helt emot att visa sån här blödighet på bloggar så visar jag det ändå. För ibland tänker man inte riktigt efter. Ibland ska man kanske inte behöva göra det heller.
Denna låt passar bäst just nu medans jag tänker att ALLA SOM RÖKER ÄR DUMMA I HUVUDET! (Ni är inte mer än människor, jag vet. Sorry)
Och så är Anna flera hundra mil hemmifrån när allt händer.
Antony fick mig dock att undra hur strukturen för de där molekylkristallerna ser ut. Nördigt.
Okej, sömn nu.
Nä, jag vet. Man vill ju inte att andra ska tycka synd om en men sen kan man inte ståemot att öppna sig själv ibland heller. Jag antar att det är lugncancer du snackar om? Vem det än är som du känner som har det så är det synd men tyvärr livets gång. Gillar att du fortsätter blogga i alla fall :)
Tack!
Och ja, det är lungcancer tyvärr. Inte långt kvar nu. Ska säga "hej då" imorgon. Går upp och ner det där med humöret. Ganska skönt dock. Hade inte orkat vara ledsen hela tiden. I will keep blogging, I promise :)
Förlåt, men jag tycker lite synd om dig. Eller känner snarare med dig. Kan inte vara lätt. Du får en virtuell kram från en vitruell minrymdläsare.
Ja! Varfor ar jag sa langt borta nar detta hander? Varfor ska det handa? Och jag kommer hem snart ju, men antagligen inte tillrackligt snart. SKIT!
